fredag 27 mars 2009



Här är lite exempel på häftmetoder, helical bindning heter detta.














En i min klass hade hittat den här fina väskan på ett loppis. Till det hela hör att jag erbjöds köpa den. Gissa om jag gjorde det?

torsdag 12 mars 2009



Vi fortsätter med häfttekniker och så här kan en beskrivning se ut på tavlan. Det här heter dubbelt äkta bind med extra omtag.

Eftersom verktygslådan förvandlades till trådrullelåda kom jag på idén att göra något enklare i klot. Tanken är att jag ska sätta öljetter i hörnen.

onsdag 11 mars 2009


Jag har gjort en låda för mina lägg. Vi håller på med häftmetoder. Det verkar finnas hur många olika varianter som helst. I bakgrunden syns några.

tisdag 10 mars 2009













Nu är mitt millimeterband färdigt. Det svåra var att få till skinnet. Det får bara synas en millimeter av pärmen och på hörnen får det synas max fem. Egentligen om alla konstens regler skulle ha följts, så skulle pärmen ha klätts med ett klistermarmorerat papper. Eftersom jag var inriktad på mitt lilla femtitalstyg, så fick det bli det.

onsdag 4 mars 2009



På hemvägen från Falun passerade vi ett loppis, Tulevippan. Där hittade jag den här söta pallen. Planen är att måla benen svarta.


Jag testar olika kapitälbandstekniker.







På arkivet i Falun var många böcker marmorerade i snittet, snyggt tyckte jag.

måndag 2 mars 2009



En liten enarks-häftad japansk bok, som ett extra projekt.

Mårten i min klass berättade att japanerna gjorde långa remmar från sina böcker. De skulle vara så långa att man kunde hissa ner dem till vattenytan i en brunn, om det skulle börja brinna. På så sätt skulle man skydda viktiga papper från att förstöras av branden.
















Här fixar jag hörnen på ett pergamentdokument, undertecknat Axel Oxenstierna år 1641. Mäktigt och pirrigt.


















Ibland får man vara med om äventyr, som jag och några till ur bokbindargruppen fick idag. Vi var i Falun på deras arkiv och monterade ett dokument undertecknat av självaste drottning Christina år 1646. Brevet är ett stadsprivilegie-erkännande. Alla, som var med hjälptes åt att tillverka och att få fast alla bitar på plats. Jag har vikt hörnen som pergamentbrevet stoppas i, efter konstens alla regler. Runt sigillet är det vikt, som en hylsa. Banden sitter fast med plastremsor.
I Falun har man trott att dokumentet varit en kopia men fått insikt i att det var äkta vara!